Växthälsa

12 mars 2025

När jag bekantade mig med potatiskräftans historia i Finland kunde jag inte undgå artiklar av Aarne Hilli eller Aarre Ylimäki, som bjuder på en omfattande översikt över historien, spridningen av och bekämpningsåtgärderna för potatiskräfta i Finland under första hälften av 1900-talet. Idag är svampen Synchytrium endobioticum, som orsakar potatiskräfta, listad som en karantänskadegörare och omfattas av EU: s växtskyddslagstiftning. Sjukdomen är särskilt utmanande, eftersom smittan kan finnas kvar i jorden i upptill 20 år. De aspekter som uttrycks i artiklarna är fortfarande aktuella och väcker intressanta diskussioner.

Första förekomsten av potatiskräfta

År 1875 utfärdades en kejserlig deklaration som förbjöd import av potatis till Finland från alla andra länder utom Ryssland. Förbudet upphävdes senare för Tysklands, Sveriges och Danmarks del, och upphävdes slutligen i sin helhet 1910. Vid den tiden kontrollerades ännu inte importen och kvaliteten på potatis över huvud taget.

Professor J. Ivar Liro upptäckte den första kända förekomsten av potatiskräfta den 12 december 1924 i byn Strömsby i Kyrkslätt. Sjukdomen upptäcktes hos en backstugusittare med 5 ars potatisland. Vid den tiden ansåg Liro att det var möjligt att potatiskräftan hade kommit till Kyrkslätt med spritsmugglarnas matpotatisavfall, som backstugusittaren sedan hade samlat på stranden för att odla på sin åker.

Trots att det inte är bekräftat varifrån potatiskräftan ursprungligen kom till Finland, går misstankarna till potatis som importerats från Tyskland, Nederländerna och England. Mellan 1919 och 1925 importerades mycket potatis till Finland från dessa länder, vilket kan ha bidragit till spridningen av sjukdomen. Enligt Hill fanns också en möjlighet att det fanns potatiskräfta i Hyrkkölä i Pusula redan på 1890-talet. Enligt denna teori skulle sjukdomen ha kommit till området med ett parti potatis som glasfabrikens direktör hade skaffat från England år 1893.

Efter upptäckten 1924 spred sig potatiskräfta till Helsingfors, Strömfors och Riihimäki, och senare till andra delar av landet. I slutet av 1930 fanns det totalt cirka 24 hektar infekterad mark, främst i Nylands, Tavastehus och Kymmene län.

Potatiskräftan sprids till olika regioner

Mellan åren 1924 och 1954 spreds sjukdomen till 59 kommuner och infekterade 582 potatisodlingar. Spridningen skedde främst i södra, östra och sydvästra Finland. Dessutom upptäcktes enstaka fall senare i Jyväskylä- och Kuopioregionerna. Spridningen av potatiskräfta främjades särskilt av transport och handel med potatis samt odlingsmetoderna i de tätbefolkade områdena. Spridningen fortsatte till flera nya områden, och antalet infekterade odlingar ökade markant. Potatiskräfta antas ha spridit sig till Kuopio och S:t Michels län från Viborg till följd av evakueringar. Dessutom spreds sjukdomen under efterkrigstiden med utsädespotatis, som i stora mängder levererades med järnvägsvagnar till områdena.

Bild: Potatiskräftans spridning i slutet av 1954. Ylimäki, A. 1955. Perunasyövän levinneisyys ja torjunta Suomessa. Agricultural and Food Science, 27(1), 199–220. https://doi.org/10.23986/afsci.71379

Potatiskräfta förekom mest under 1930- och 1940-talen. I synnerhet i Nyland upptäcktes förekomster nästan varje år, och området förblev det mest infekterade. Antalet infekterade hektar nådde sin kulmen på 1940-talet då den infekterade arealen var cirka 48 hektar. De flesta fallen av potatiskräfta upptäcktes på små odlingslotter i tätorter. Därför var de infekterade odlingarnas arealer i huvudsak små.

Växtskyddslagen träder i kraft

Potatiskräftan var den huvudsakliga orsaken till att Finland slutligen utarbetade en växtskyddslag. Växtskyddslagen trädde i kraft den 5 juni 1925. Genom lagstiftningen förbjöds odling på infekterade områden, och områdena kunde isoleras med taggtrådsstängsel. Dessutom skulle man odla vall på områdena under några år. I bekämpningen var fokus på potatissorter som var resistenta mot potatiskräfta och man förbjöd odling av sorter som var känsliga för sjukdomen. Odlarna uppmanades att byta till resistenta sorter, och regeringen stödde distributionen av dessa till jordbrukarna.

Innan potatiskräftan ens hade upptäckts i Finland började professor Liro förbereda sig för hotet från sjukdomen. Man skaffade resistenta sorter till Finland för att försöksodla. Sorterna kom från utlandet, bland annat från England, Tyskland och Holland, där man kommit längre i förädlingsarbetet. Syftet var att hitta sorter som är resistenta mot sjukdomen och som samtidigt lämpar sig för Finlands odlingsförhållanden.

Statens försöksanstalt för jordbruk testade sorterna och valde ut de bästa av dem. År 1927 hade tillräckligt med utsädespotatis producerats för att kunna distribuera sorter som var resistenta mot potatiskräfta till odlarna. De första sorterna var bland annat Juli, Majestic, Pepo och Rosafolia. På 1940-talet introducerades nya tyska resistenta sorter i Finland, till exempel Olympia och Siikli (Sieglinde). Dessutom utvecklade den finska växtförädlingen en egen resistent sort; Jaakko.

Besmittad potatis och annat växtmaterial beordrades att förstöras, och kostnaderna ersattes till jordbrukarna med statliga medel. Växtskyddsmyndigheterna genomförde också regelbundna inspektioner och försåg odlarna med instruktioner för identifiering och bekämpning av sjukdomen. Växtskyddsmyndigheterna inspekterade alla potatisförsändelser som kom in i landet för potatiskräfta och andra farliga växtsjukdomar. Dessutom kontrollerades att potatisen var odlad på minst 50 km avstånd från närmaste område med potatiskräfta.

Sjukdomens spridning stannar av

Omfattande bekämpningsåtgärder och användningen av resistenta sorter började dämpa spridningen av sjukdomen på 1940-talet. Sjukdomen kom under kontroll och förekomsterna minskade avsevärt.

I sin artikel (år 1955) skriver A. Ylimäki så här: "Det är säkert att bekämpningsåtgärderna som regleras i växtskyddslagstiftningen år 1925 har haft en avgörande effekt på sjukdomsspridningens avtagande och begränsning.”  

Jag håller med Ylimäki. Tack vare växtskyddslagen och omfattande bekämpningsåtgärder stoppades spridningen av potatiskräfta av i Finland på 1950-talet, och sjukdomen har inte längre påträffats i Finland under 2000-talet.

Aktuella kontrollåtgärder och framtidsutsikter

Även om sjukdomen inte har upptäckts i Finland på årtionden kan vi inte invaggas i en känsla av trygghet. Potatiskräfta förekommer fortfarande på andra håll i Europa och det finns risk för att den sprider sig till Finland.

Kräftresistensen hos potatissorterna beror på svampens patotyp eller kräftras. Mer än 40 olika kräftraser har identifierats. Flera potatissorter som tidigare varit resistenta mot kräfta kan vara känsliga för nya kräftraser. Potatissorternas svaga motståndskraft mot nya kräftraser möjliggör spridning och ökning av de nya raserna av potatiskräfta. Potatiskräfta kontrolleras årligen genom visuella inspektioner och laboratorieanalyser av potatispartier.

Om potatiskräfta skulle upptäckas i Finland nu skulle bekämpningsåtgärderna likna de åtgärder som vidtogs för 100 år sedan – exklusive taggtrådsstängsel. På ett infekterat område skulle potatisodling förbjudas i minst 20 år, och alla infekterade potatisknölar och blast skulle beordras att bortskaffas eller behandlas på ett sådant sätt att det inte finns risk för spridning av sjukdomen. På ett infekterat område skulle det inte vara tillåtet att odla växter som skall återplanteras, och en buffertzon skulle upprättas runt det infekterade området. Inom buffertzonen skulle det endast vara tillåtet att odla resistenta potatissorter. Vid förflyttning av växter från det infekterade området skulle allt jordmaterial beordras att avlägsnas från växterna och alla maskiner skulle beordras att rengöras noggrant. Jord skulle endast få förflyttas när det inte finns någon risk för spridning av sjukdomen.

För att förhindra spridning av potatiskräfta är det viktigt att använda inhemsk certifierad utsädespotatis och resistenta potatissorter. Användningen av certifierad utsädespotatis är också speciellt viktig på kolonilotter. Dessutom spelar växtföljd en nyckelroll i kampen mot sjukdomen. Om potatis odlas utan växtföljd eller på en mycket kort cykel ökar risken för sjukdom avsevärt.

Källor:

Hill. A. 1932. Perunasyövän (Synchytrium endobioticum [Schilb.] Perc.) leviämisen syistä Suomessa ja ulkomailla. Statens försöksanstalt för jordbruks publikation Nr 46, Helsingfors.

Ylimäki. A. 1955. Perunasyövän levinneisyys ja torjunta Suomessa. Agricultural and Food Science, 27(1), 199-220. https://doi.org/10.23986/afsci.71379.

Miia Pasanen 
Specialexpert 
Livsmedelsverket
Enheten för växthälsa och gödselmedel
Sektionen för produktion och export av växter