En Utvärdering av landskapsandelssystemet för perioden 2008–2013 redogör för i vilken grad reformen av landskapsandelssystemet 2008 nådde sina främsta målsättningar. Slutsatserna är sammanfattade nedan.
Stärkt driftsekonomi
Reformen av landskapsandelssystemet hade som ett av sina viktigaste mål att stärka kommunernas driftsekonomi, alltså årsbidrag och resultat. Utvärderingen av landskapsandelssystemet för perioden 2008–2013 visar att reformen till en början var lyckad ur det perspektivet. Detta beror till stor del på att landskapsandelarna ökade när reformen trädde i kraft.
Mot slutet av perioden 2008–2013 har både årsbidrag och resultat försvagats. Skillnaderna mellan kommunerna har också vuxit under perioden.
Regionalpolitisk utjämning
Ett mål var att landskapsandelssystemet skulle jämna ut kommunernas ekonomiska förutsättningar att klara av den välfärdsservice som är lagstadgad. Detta genom att låta ekonomiskt svagare kommuner få aningen högre landskapsandelar än de starkare kommunerna. Därför delades kommunerna in i olika bosättningsstrukturgrupper som ger olika ersättningsnivåer. Ur det här perspektivet har systemet varit relativt lyckat.
Samtidigt visar utvärderingen att det under perioden fanns stora ekonomiska skillnader mellan kommunerna, även för kommuner inom samma bosättningsstrukturgrupp som därför borde haft relativt likvärdiga förutsättningar.
Investeringar
Då landskapsandelar för anläggningskostnader avskaffades för alla utom kommuner i bosättningsstrukturgrupp 1 år 2008 var tanken att landskapsandelarna för drift även ska räcka till investeringar. Reformen var lyckad de två första åren, därefter har trenden varit negativ. Om trenden håller i sig finns det en risk att kommuner inte har råd med investeringar i framtiden.
Ökat samarbete
Då landskapsandelarna för Finansieringsansvaret ökade för kommunerna i och med reformen. Förhoppningen var att stimulera ett ökat samarbete. Reformen inkluderade därför ett samarbetsunderstöd som kommunerna kan ansöka om. Få kommuner har ansökt om detta stöd och målet att uppnå ökat samarbete är därför inte helt uppfyllt. Varför kommunernas intresse för samarbetsunderstödet varit lågt är svårt att veta.
Regionalpolitisk utjämning
Tanken är att ekonomiskt svagare kommuner ska få aningen högre landskapsandelar än starkare kommuner. En jämförelse visar att kommuner i högre bosättningsstrukturgrupper har högre beskattningsbar inkomst per invånare, och mer skatteintäkter per invånare än kommuner i lägre bosättningsstrukturgrupper. Samtidigt är kostnaderna per invånare också aningen lägre för kommuner i högre bosättningsstrukturgrupper. Det också tydligt att det finns stora skillnader mellan kommunerna, även inom samma bosättningsstrukturgrupp.
Förutsägbarhet
Systemet med bosättningsstrukturgrupper innebär stora så kallade trappsteg, små förändringar av antal invånare kan leda till stora skillnader i landskapsandelar. Detta eftersom befolkningstätheten är den enda faktorn som bestämmer kommunens bosättningsstrukturgrupp.
Systemet innebär att då befolkningen ökar kommer kommunen till slut att få mindre landskapsandelar. Samtidigt är det relativt enkelt för kommunerna att planera inför ett byte av bosättningsstrukturgrupp, vilket var en av målsättningarna i reformen.