Växter

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) är en flerårig ört som kan bli upp emot 150 cm hög. Stammen är upprätt, ogrenad och täckt av korta hår med ett tilltryckt utseende. Bladen är mångfingrade med minst 9, ibland närmare 20, spetsigt ovala småblad. Småbladen är upp till 15 cm långa och 2 cm breda. Blomsterlupinen blommar från juni till juli med blommor som oftast är blå eller lila, men kan också vara vita, röda eller rosa. Blommorna sitter i täta klasar i toppen av växten. Klasen kan bli 40 cm hög och innehålla mer än 200 enskilda blommor. Frukten är en 5 cm lång, hårig balja med frön i. Fröna innehåller alkaloida ämnen vilket gör att de är giftiga att förtära. Vid frömognad slungas fröna ut ur baljan och kan transporteras flera meter. Blomsterlupinen kan också i viss utsträckning föröka sig med underjordiska jordstammar.

Blomsterlupinen kan förväxlas med sandlupinen (L. nootkatensis). Sandlupinen är dock mindre hög, ofta förgrenad och täckt med långa hår, har färre småblad och oftast vitblå blommor. 

Blomsterlupinen kommer ursprungligen från Nordamerika. Arten exporterades som trädgårdsväxt och har sedan förvildats och blivit invasiv. Frön säljs fortfarande i många trädgårdsaffärer.

Blomsterlupinen bildar täta bestånd och konkurrerar ut inhemsk växtlighet. Liksom andra ärtväxten kan blomsterlupinen binda kväve, vilket gör att näringsförhållandena i marken förändras och blir opassliga för många arter. Detta kan påverka kvaliteten på foder och betesmarker. Arten konkurrerar också med andra blommor om pollinatörer. Fröna är giftiga för människor och boskap.

Blomsterlupinen är relativt allmänt förekommande i trädgårdar och längst vägkanter på hela Åland.

Spridningen av blomsterlupiner begränsas lätt genom att ta bort blomställningen innan frömognad. Det kan behövas göras flera gånger per växtsäsong, men kan effektivt göras med både slåtter och bete. Det är sedan viktigt att blommorna tas bort från platsen då fröna kan eftermogna och gro trots avklippning. Rotdragning fungerar också bra då lupinens rötter är relativt korta. Vid rotdragning är det viktigt att få med hela jordstammen för att undvika skottbildning. Herbicider med glyfosat är också effektiva mot större bestånd av blomsterlupin.

Blomsterlupiner är känsliga för pH-förändringar i sin växtmiljö, och det forskas idag på om utspridning av träaska kan vara en metod för att bekämpa lupiner.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen utan bör brännas så att frön inte återsprids med vinden. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränning.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av blomsterlupin på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om blomsterlupin på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

Information om blomsterlupin på cabi.org, på engelska

PDF med information om blomsterlupin på allergia.fi

Information om blomsterlupin på svenska Naturvårdsverkets webbplats

Hybridslide (Reynoutria x bohemica) är en snabbväxande, flerårig växthybrid mellan parkslide (R. japonica) och jätteslide (R. sachalinensis). Hybridslide kan bli upp till 3,5 meter hög. Stammen är nästan oförgrenad, ihålig och har en ljust grönbeige färg med rödbruna fläckar, speciellt mot basen. Under vintersäsongen vissnar stammarna ner, och växer sedan snabbt upp ur långa jordstammar på våren. Bladen på hybridslide är hjärtformade, de lägre bladen kan vara så stora som 25 × 17 cm och är mer eller mindre rödfläckiga. Längs venerna på bladens undersida finns små utväxter, kallade trikomer. Trikomerna på hybridslide har en bred bas och ett kort, lite taggigt utseende. Blommorna, som växer i höga ax ur bladvecken, är upp till 2,5 mm i diameter, har en vit färg och fem kronblad. Blommorna är funktionellt enkönade, även om de alltid har både ståndare och pistill. Ståndarantalet är alltid åtta.

I Europa förökar sig hybridslide inte med frö, bara med jordstammar.

Hybridslide kan lätt förväxlas med sina stamfäder parkslide och jätteslide. Jätteslide är dock mer storväxt och har större blad än hybridslide, medan parkslide har mindre, äggformade blad med platt bladbas.

Säkraste sättet att skilja arterna åt är att titta på de lägre bladen. Trikomerna hos hybridslide har en bred bas och består av en enda cell. Hos jätteslide är trikomerna mer smalt hårlika, längre och består av flera celler. Hos parkslide saknas trikomer nästan helt.

Både jätteslide och parkslide härstammar från Ostasien, främst Japan och har exporterats som trädgårdsväxter. Vid något tillfälle har en hybridisering skett, och den nya arten spred sig snabbt i naturen.

Hybridslide är mycket snabbväxande, bildar täta bestånd och har djupgående rötter. På grund av växtsättet tränger de effektivt undan annan växtlighet och kan förändra hela ekosystem. Rötterna kan också påverka till exempel vattenledningar och infrastruktur.

Hybridslide förekommer sporadiskt på Åland.

Hybridslide är mycket svårbekämpad. Rotkapning och grävning ska undvikas då det är mycket krävande arbete och sällan ger önskat resultat. Rötterna kan gå djupare än 3 meter ner i jorden och alla kvarglömda rotdelar större än 0,7 gram kan sätta nya skott. Att upprepat kapa de ovanjordiska stammarna kan utmatta rötterna. En rotmatta kan hindra spridningen med jordstammar.

En kombination av metoder har visat sig ge bäst resultat; upprepad klippning av ovanjordiska delar, sen behandling med herbiciden glyfosat, och till sist täckning med markduk.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen eller komposteras, utan ska lämnas till förbränning. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränningen.

Rundbladloppan Aphalara itadori och svampar ur släktet prickgömmingar (Mycosphaerella) har föreslagits kunna användas som biologisk kontroll mot hybridslide.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av hybridslide på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Information om hybridslide på cabi.org, på engelska

Information om hybridslide i portalen om främmande arter, informationen finns på svenska, välj språk i sidhuvudet

Bild på hybridslide på wikimedia

Information om parkslide på svenska Naturvårdsverkets webbplats

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) är en ettårig ört som kan bli upp till två meter hög. De bildar ofta täta, högkonkurrerande bestånd i fuktiga miljöer. Stjälken är kraftig och rödaktig, utan behåring. Bladen är lansettlika med en utdragen spets, bladkanterna är sågtandade. Vid bladens bas sitter ett antal skaftade körtlar. Bladen på stjälkens nedre del är korsvis motsatta, högre upp sitter de i kransar med minst tre blad. Jättebalsaminen blommar från juli till september med stora, lila eller blekröda blommor i fåblommiga knippen. Blommorna är asymmetriska, ”gapande” med en tydlig underläpp och en kort sporre vid blomfästet. Frukten är en sprickkapsel, ur vilken fröna explosionsartat kastas ut vid mognad eller beröring. Fröna sprids inom en radie av ungefär 5 meter.

Jättebalsaminen kan förväxlas med andra balsaminer, främst blekbalsamin (I. parviflora) och springkorn (I. noli-tangere). Dessa har dock vita eller ljusgula blommor och grönbladen sitter mer strödda på stjälken.

Jättebalsamin kommer från Himalaya, från Indien och Pakistan. Den har exporterats som foderväxt för biodling och som prydnadsväxt till trädgårdar och parker. Den har efter det effektivt förvildats och spritt sig i naturen.

Jättebalsamin växer ofta i täta bestånd som konkurrerar med annan växtlighet om växtplats, solljus och näring. Bestånden påverkar starkt näringstillgången i marken. Bestånden växer fuktigt och kan påverka tillgängligheten till vattendrag, vilket påverkar aktiviteter så som fiske. Kan också leda till ökad markerosion.

Jättebalsamin är vanligt förekommande både i Finland och i Sverige. På Åland har den hittats i Mariehamn (Östernäs och Strandnäs), vid Lemböte i Lemland samt i Hammarland.

Både bete och slåtter är effektiva metoder för att hindra spridning, så länge de sker i god tid före blomningen. Under tillväxtsäsongen kan plantorna bilda nya blommor även efter avklippning, så det är viktigt att processen upprepas.  För att bli av med jättebalsamin är rotdragning den bästa metoden då rätterna sitter relativt ytligt i marken. Växtjorden innehåller med stor risk fler frön, och bör inte lämnas på platsen.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen och ska komposteras endast i övertäckta komposter som förhindrar att frön återsprids med vinden. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränning.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av jättebalsamin på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Information om jättebalsamin på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om jättebalsamin på svenska Naturvårdsverkets webbplats

PDF med information om jättebalsamin på Jord- och skogsbruksministeriets webbplats

Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) är en flerårig flockblommig ört som kan växa sig över 3 meter hög och förekommer ofta i stora bestånd. Stjälken, som kan bli upp till 10 cm tjock, är räfflad, täckt av styva hår och ofta rödaktig i färgen. Bladen är långskaftade och kan bli så breda som 1 meter. Bladen är dubbelt pardelade och småbladen har tandade kanter, undersidan är finhårig. Jättelokan blommar från juli till augusti. Blomflockarna är stora och mer eller mindre välvda med vita blommor, ofta större längs ytterkanten. Jättelokan kan självpollinera. Från blommorna bildas många frön som lätt sprids med vatten och vind. Hela växten har en kemisk och bitter lukt.

Främst förväxlas jättelokan med andra storvuxna lokor, vanligen hörsnelokan (H. platytaenium), tromsölokan (H. persicum) och bredlokan (H. Sosnowskyi). Mellan dessa arter och jättelokan kan också hybridiseringar uppstå, vilket ytterligare försvårar artbestämning.

Jättelokan kan också förväxlas med mindre lokor, så som vit björnloka (H. sphondylium) och sibirisk björnloka (H. sibiricum).

I enstaka fall kan jättelokan också med andra flockblommiga arter, så som kvanne (Angelica archangelia), strätta (A. sylvestris) och odört (Conium maculatum).

Jättelokan skiljer sig dock från alla dessa genom tre karaktäristiska egenskaper: de mycket stora bladen, den rödfläckiga stammen med grova borst samt den bittra lukten.

Jättelokan kommer Kaukasusområdet i västra Ryssland och sydvästra Asien. På grund av sin stora växtform har den varit populär som prydnadsväxt i trädgårdar och parker.

Jättelokan växer ofta i stora, täta bestånd som starkt konkurrerar med annan växtlighet om plats och ljus. Dessutom påverkas markens näringstillgång och erosionsrisken ökar. Utbredningen av bestånden begränsar markanvändningen.

Jättelokan har påträffats på en del lokaler på Åland, bland annat i Lemland, Saltvik, Finström och vid Lumparsund.

Jättelokan kan bekämpas på ett flertal sätt. Genom att ta bort blommorna stoppar man fröbildandet, det kan göras genom djurbete men också slåtter och klippning. Det är viktigt att blomställningarna inte lämnas kvar efter kapning så dessa kan eftermogna. Rotkapning och uppgrävning är det mest effektiva metoderna om man vill göra sig av med beståndet. Samtliga metoder måste upprepas flera gånger för att säkerställa att bekämpningen lyckas. Lågväxande individer går bra att täcka med mörk plast, vilket genom att stoppa tillförseln av vatten och ljus hindrar tillväxten. Får plasten ligga kvar i flera år kan beståndet på det sättet helt utrotas.

Jättelokans växtsaft kan ge kraftiga eksem och sår vid kontakt med huden och skyddande utrustning bör bäras vid hantering.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen och ska komposteras endast i övertäckta komposter som förhindrar att frön återsprids med vinden. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränning.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av jätteloka på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om jätteloka på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

PDF med information om jätteloka från nobanis.org, på engelska

Information om jätteloka på svenska Naturvårdsverkets webbplats

PDF med information om jätteloka på Jord- och skogsbruksministeriets webbplats

Jätteslide (Reynoutria sachalinensis, eller Fallopia sachalinensis) är en flerårig, storväxt ört som kan bli över 4 meter hög. Stammen är kraftig, ihålig, vedartad och mer eller mindre oförgrenad. Stammen har en grönaktig färg med många rödaktiga fläckar, speciellt mot basen. Under vintersäsongen vissnar stammarna ner och växer sedan på våren snabbt upp ur övervintrade jordstammar. Jordstammarna har med jämna mellanrum ringlika strukturer av återbildade bladfjäll. Bladen på stammen är tydligt hjärtformade, med en mycket urnupen bladbas. Bladskivan kan bli närmare 40 cm lång, de nedre bladen har ofta röda fläckar. På venerna på bladens undersida finns små utväxter, kallade trikomer. Trikomerna är smala, hårlika och består av flera celler. Blommorna är små, grönvita och har en femtalig krona. Blommorna växer i förgrenade klasar från bladvecken.  Blommorna är tvåkönade eller honliga. Växten förökar sig inte med frön här, utan endast med jordstam.

Jätteslide kan lätt förväxlas med parkslide (R. japonica). Parkslide är dock mindre högväxt, har vitröda blommor och platt bladbas. Jätteslide kan också förväxlas med hybridslide (R x bohemica), en hybrid mellan parkslide och jätteslide. Hybridslide är inte lika högvuxen och har mindre, hjärtformade blad, dock är dessa större än de hos parkslide. Hybridslide har också encelliga trikomer.  

Jätteslide har sitt ursprung i östra Asien: Japan, Sachalin och Kurilerna. Växten har spridits genom handel som prydnadsväxt i trädgårdar, förvildats och spritt sig i naturen. 

Jätteslide är snabbväxande, bildar stora, täta bestånd och har djupgående rötter. Arten tränger undan annan växtlighet och kan i förlängningen förändra hela ekosystem. Rötterna kan också påverka till exempel vattenledningar och infrastruktur. 

Jätteslide förekommer sporadiskt på Åland och har hittats bland annat i Mariehamn, Finström och Saltvik. 

Jätteslide är mycket svårt att bekämpa och anses vara en av de allra värsta invasiva arterna i Europa.

Rotkapning och grävning ska undvikas då det är mycket krävande arbete och sällan ger önskat resultat. Rötterna kan gå djupare än 3 meter ner i jorden och alla kvarglömda rotdelar större än 0,7 gram kan sätta nya skott. Att upprepat kapa de ovanjordiska stammarna kan utmatta rötterna. En rotmatta kan hindra spridningen med jordstammar.

En kombination av metoder har visat sig ge bäst resultat; upprepad klippning av ovanjordiska delar, sen behandling med herbiciden glyfosat direkt i de ihåliga stammarna, och till sist täckning med markduk som får ligga i några år så rötterna hinner dö av.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen eller komposteras, utan ska lämnas till förbränning. Optimalt ska växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränningen.

Ett flertal arter har förslagits för biologisk kontroll på jätteslide, bland annat rundbladloppan Aphalara itadori, malen Ostrinia ovalipennis och skalbaggen Gallerucida bifasciata. 

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av jätteslide på Åland hittar du under rubriken Blanketter.  

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om jätteslide på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats  

Information om jätteslide på cabi.org, på engelska

Information om jätteslide på laji.fi, Finlands artdatacenter

Parkslide (Reynoutria japonica, eller Fallopia japonica) är en flerårig, storväxt ört som kan bli 3 meter hög. Stammen är vedartad, oförgrenad, ihålig och har en ljust grönaktig färg med många röda fläckar, speciellt mot basen. Under vintersäsongen vissnar stammarna ner och växer sedan snabbt upp ur övervintrade jordstammar på våren. De nya, späda skotten av parkslide är i små mängder ätbara och har vissa smaklikheter med den avlägsna släktingen rabarber. Jordstammarna har med jämna mellanrum ringlika strukturer av återbildade bladfjäll, vilket ger stammen ett bambu-likt utseende. Bladen på stammen är spetsigt äggformade, med en skarpt tillplattad bas. Bladskivan kan bli upp till 15 cm lång och de nedre bladen är ofta rödfläckiga. Vid bladbasen finns en körtel som kan utsöndra nektar. På venerna på bladens undersida finns små utväxter, kallade trikomer, vilka på parkslide ger en lite bucklig yta. Blommorna är små, har en vit eller rödlätt färg och fem kronblad. Blommorna växer i 10 cm höga, förgrenade klasar i bladvecken.  Parkslide är tvåbyggare så blommorna är funktionellt enkönade, även om de alltid har både pistiller och åtta ståndare. I Europa har bara honliga individer hittats och arten förökar sig därför inte med frö här utan endast med jordstammar.

Parkslide kan förväxlas med jätteslide (R. sachalinensis), men jätteslidet är mer högvuxet och har större, tunnare bladskivor med hjärtformad bas. Hybridslide (R x bohemica) är en hybrid mellan parkslide och jätteslide, och kan också förväxlas med parkslide. Hybridslide är ungefär lika hög som parkslide, men har större blad med en mer hjärtformad bas. Både hybridslide och jätteslide har också hårlika trikomer på bladens undersida.

I vissa fall kan parkslide också förväxlas med den betydligt mer ovanliga rosenslide (R. japonica var. compacta). Rosenslide är dock mindre, bara 1 meter hög, och har röda blommor.

Parkslide har sitt ursprung i östra Asien. Växten har spridits genom handel som prydnadsväxt i trädgårdar, förvildats och spridits i naturen.

Parkslide är snabbväxande, bildar stora, täta bestånd och har djupt gående rötter. Arten tränger undan all annan växtlighet och kan i längden förändra hela ekosystem. Rötterna kan också påverka till exempel vattenledningar och infrastruktur.

Parkside hittas på flera lokaler på Åland, bland annat i Mariehamn, Jomala och Hammarland.

Parkslide är mycket svårt att bekämpa och anses vara en av de allra värsta invasiva arterna i Europa.

Rotkapning och grävning ska undvikas då det är mycket krävande arbete och sällan ger önskat resultat. Rötterna kan gå djupare än 3 meter ner i jorden och alla kvarglömda eller bortburna rotdelar större än 0,7 gram kan sätta nya skott. Att upprepat kapa de ovanjordiska stammarna kan utmatta rötterna. En rotmatta kan hindra spridningen med jordstammar.

En kombination av metoder har visat sig ge bäst resultat; upprepad klippning av ovanjordiska delar, sen behandling med herbiciden glyfosat direkt i de ihåliga stammarna, och till sist täckning med markduk som får ligga i några år så rötterna hinner dö. För att undvika skador på omkringliggande natur kan steget med glyfosat skippas.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen eller komposteras, utan ska lämnas till förbränning. Optimalt ska växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränningen.

I sin naturliga miljö har parkslide närmare 200 naturliga fiender. Aphalara itadori, en insekt från familjen rundbladloppor, som suger saven ur stammarna och motverkar ny skottbildning, är en av de mest vanligt förekommande. I Europa har loppan introducerats som biologisk kontroll i Storbritannien. Svampar ur släktet prickgömmingar (Mycosphaerella) har också föreslagits kunna fungera som biologisk kontroll av parkslide.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av parkside på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om parkslide på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

PDF med information om parkslide från webbplatsen nobanis.org, på engelska

Information om parkslide på cabi.org, på engelska

PDF med information om parkslide från allergia.fi

Information om parkslide på svenska Naturvårdsverkets webbplats

Sandlupin (Lupinus nootkatensis) är en flerårig ört som kan bli just över 70 cm hög. Stjälken växer upprätt, är förgrenad och täckt av långa, mjuka hår. Bladen är fingrade med 6–9 långsmala, trubbiga småblad som blir upp till 6 cm långa. Bladens undersida, ibland även ovansidan, täckt av vitbruna mjuka hår. Sandlupinen blommar från maj till juni med en lång toppställd klase av blommor. Blommorna är blåvita i färgen med breda, ofta rikligt håriga foderblad. Frukten är en grön, hårig balja som blir brunaktig vid mognad. Fröna är relativt stora, 4 × 3 mm, och sprids vanligen inom en radie av ungefär 3 meter från moderplantan, men kan också spridas långa distanser med vattenmassor. Fröna innehåller alkaloida ämnen och är giftiga att förtära.

Strandlupinen kan förväxlas med andra arter av lupin, varav de vanligaste är blomsterlupin (L. polyphyllus) och gruslupin (L. perennis). Gruslupinen kan ha blåvita blommor, men vanligen mer lilablå, och har något fler småblad som blir ungefär 5 cm långa. Blomsterlupinen är längre än strandlupinen, och har dessutom en ogrenad stam och tillplattade hår. Blomsterlupinen har också betydligt fler än 9 småblad, ibland närmare 20, som kan bli upp till 13 cm långa. Strandlupinen kan hybridisera, främst med blomsterlupinen, vilket kan försvåra artbestämningen.

På håll kan sandlupinen ibland även förväxlas med blåeld (Echium vulgare), men blommorna skiljer sig tydligt åt på nära håll.

Sandlupinen kommer ursprungligen från Nordamerika. Den har exporterats som prydnadsväxt i parker och trädgårdar, har sedan förvildats och spridits.

Sandlupinen bildar ofta bestånd som konkurrerar ut annan vegetation. Liksom andra ärtväxten kan arten också fixera kväve från luften i jorden, vilket förändrar markförhållandena på platsen och kan försvåra tillväxten för vissa arter. Blomsterlupinen lockar också pollinatörer från andra blommor. Fröna är giftiga och kan orsaka problem hos djur och människor.

Sandlupinen förekommer sporadiskt på Åland och påträffades 2021 i Lemland längs med Lemlandsvägen.

Slåtter och att klippa ner blomställningen innan frömognad begränsar effektivt spridningen av sandlupin. Processen kan behöva upprepas flera gånger per år. Blomställningarna måste transporteras från platsen då fröna kan eftermogna och spridas trots kapning. Mindre bestånd av sandlupin kan också röjas genom rotdragning. Rötterna är inte alltför svåra att dra upp, däremot bildar sandlupinen fröbank och liggande frön kan gro flera år efter att de hamnat i den. Rotdragningen måste därför följas upp under flera år för att man ska kunna undvika ny skottbildning och vidare spridning.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen och ska komposteras endast i övertäckta komposter som förhindrar att frön återsprids med vinden. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränning.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av sandlupin på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

PDF med information om sandlupin från webbplatsen nobanis.org, på engelska

Information om sandlupin på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

Vresrosen (Rosa rugosa) är en härdig rosbuske som kan bli upp till 2 meter hög, men vanligen är under 1,5 meter. Stammarna är tätt förgrenade och täckta av tätt sittande, raka taggar. Bladen är parbladiga och består av 5–9 mörkt gröna blad. Småbladen är ovala, tjocka och har ett rynkigt utseende. Undersidan av bladen är riktigt håriga medan ovansidan är blank och hårlös. Vresrosen blommar från juni till september. Blommorna är ofta mörkt rosa, men kan också vara mer röda eller vita (kallas då R. r. alba), och sitter i grupper med upp till tre blommor. Blommorna är stora, ibland nästan 10 cm i diameter, och har fem kronblad med ett något skrynkligt utseende. Varje blomma kan ha närmre 250 ståndare och över 100 pistiller. Frukten är ett nypon på 2–2,5 cm som får en djupt röd färg. Nyponets form är lik en rova, men tillplattad från sidan. Frukten är ätbar och rik på c-vitamin. Nyponet kan flyta och fröna sprids långväga med vatten, men också med fåglar.

Vresrosen liknar många andra arter av nyponbuske (Rosa), men känns igen på ett antal säregna kännetecken. Vresrosen har väldigt stora blommor jämfört med andra nyponbuskar, den har också kraftiga, blanka, djupt gröna blad med något rynkig yta. Nyponen på vresrosen är mjuka och tillplattade, vilket skiljer dem från ett flertal andra nypon.

Vresrosen kommer ursprungligen från Ostasien och har exporterats som prydnadsbuske. Arten har också använts som sandbindare.

Vresrosen är mycket snabbväxande och konkurrerar med andra växter om växtplats och solljus. Arten kan i större bestånd påverka hela ekosystemet. Vresrosen är mycket taggig och bildar täta bestånd, vilka är svårgenomkomliga för djur och människor och kan därför påverka användningen av området.

Vresrosen förekommer lokalt vanligt på Åland, bland annat i Mariehamn och i kustmiljöer i Kökar, Eckerö, Föglö och Kumlinge.

Det finns ett flertal metoder för att bekämpa vresros. Bete och slåtter före blomning fungerar bra för att hindra fröbildning och -spridning. Rotdragning och att gräva upp rötterna fungerar också bra, speciellt när växten är liten och rötterna grunda. Metoden kräver dock uppföljning då resterande rotdelar kan sätta nya skott. Vresrosen kan också utmattas genom att plocka bort alla grönblad under flera tillväxtsäsonger. Växten kan också effektivt bekämpas genom övertäckning. Får övertäckningsduken ligga under ett antal år kommer rotdelarna kunna dö av.

Vissa djur, så som en del bladlöss, dvärgstritar och gallsteklar, förutom rostsvamp, har föreslagits kunna användas som biologiska bekämpningsmedel.

På grund av växtens många taggar bör skyddande utrustning bäras vid hantering.

Växtdelarna får aldrig slängas i naturen och ska komposteras endast i övertäckta komposter som förhindrar att frön återsprids med vinden. Optimalt bör växtdelar läggas i blöt för att ruttna i en försluten plastpåse innan förbränning.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av vresros på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Ålands Flora: Hæggström, Carl-Adam & Eeva.  Ålands flora, 2nd ed., Ekenäs Tryckeri, Ekenäs, 2010.

Information om vresros på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges webbplats

Information om vresros på cabi.org, på engelska

Information om vresros på laji.fi, Finlands artdatacenter

PDF med information om vresros på svenska Naturvårdsverkets webbplats