Leddjur

Kinesisk ullhandskrabba (Eriocheir sinensis) är en relativt liten krabba på 5–8 cm, i enstaka fall närmare 10 cm. Färgen varierar från grågrön till ljusbrun, med ljusare ben och undersida. Unga individer har ofta en gulaktig färg. Ryggskölden är kvadratiskt cirkulär, med taggar längs de främre sidorna. Mellan ögonen finns fyra trubbiga taggar och mellan de två mittersta ett tydligt v eller u-format jack som är karaktäristisk för arten. Bakom taggarna finns två förhöjningar i skalet, och ytterligare fyra i en halvmånform mellan ögonen. Benen är förhållandevis långa, minst dubbelt så långa som skalets bredd, och rikligt borsthåriga på de nedre delarna. Klorna är kraftiga, båda klodelar ungefär lika stora. Klospetsarna är vita och speciellt hos hanarna är klorna täckta av täta borst, som gett arten dess namn. Den kinesiska ullhandskrabban lever i bräckt eller sött vatten och är den enda krabban som i Norden påträffats i insjöar. De kan leva så långt ner som på 40 meters djup och gräver gärna ner sig i mjuka bottnar. Ullhandskrabban har en vandrande livscykel och förökar sig enbart i saltvatten. Arten kan därför inte föröka sig i Östersjön, utan alla upphittade exemplar har introducerats.

Det finns få europeiska krabbor arten kan förväxlas med. Små individer kan likna strandkrabban (Carcinus maenas), men skiljs åt på ryggsköldens form och de hårlika klorna hos ullhandskrabban. Ullhandskrabban kan också påminna om nya främmande krabbor, så som penselkrabbor (Hemigrapsus takanoi), men dessa hittas ytterst sällan.

Ullhandskrabban liknar mycket på de övriga arterna inom familjen Eriocheir, men dessa hittas inte utanför sitt naturliga utbredningsområde.

Kinesisk ullhandskrabba kommer ursprungligen från Ostasien. Den har spridits till Europa via barlastvatten.

Ullhandskrabban har enorm anpassningsförmåga och kan hittas i nästan alla akvatiska miljöer. Det har gjort dem till en av de mest invasiva arterna i världen.

Kinesiska ullhandskrabban är en allätare som äter både små djur och växter. Den äter även fiskrom och har setts ge sig på fiskar som fastnat i nät. Genom sitt aggressiva födointag konkurrerar krabban starkt med arter med liknande födonisch. Genom att negativt påverka fiskpopulationen, och även orsaka skador på fiskenät, kan krabban också negativt påverka fiskeindustrin. Framför allt unga individer gräver gångar i mjuka substrat, vilket kan öka erodering vid områdena. Kinesiska ullhandskrabban kan också vara bärare av kräftpest, som orsakar hög dödlighet hos inhemska kräftor. I vissa fall har krabban även setts bära en lungmask (Paragonimus westermani), som även infekterar människor om krabban äts undertillagad.

I det naturliga utbredningsområdet anses ullhandskrabban vara en delikates.

Kinesiska ullhandskrabban har hittats på Åland.

Ta inte in kinesisk ullhandskrabba i landet. Det är inte heller tillåtet att äga, föda upp eller sälja kinesiska ullhandskrabbor.

Ett digitalt formulär för att rapportera observationer av kinesisk ullhandskrabba på Åland hittar du under rubriken Blanketter.

Information om kinesisk ullhandskrabba i artdatabanken från SLU

Information om kinesisk ullhandskrabba på cabi.org, på engelska

Information om kinesisk ullhandskrabba på laji.fi, Finlands artdatacenter

PDF med information om kinesisk ullhandskrabba från nobanis.org, på engelska

Information om kinesisk ullhandskrabba på den svenska Havs- och vattenmyndighetens webbplats

År 2012 tog landskapsregeringen ett beslut om att förbjuda flyttning och hållande av signalkräfta i förvar, odling, dammar och vattendrag inom landskapet Åland för att förebygga spridning av kräftsjukdomen kräftpest. Alla förekomster som kommer till landskapsregeringens kännedom efter den 7 december 2012 anses olagliga, om man inte kan bevisa att signalkräftorna har funnits i vattendraget före detta datum.

Beslutet om begränsning av signalkräftans utbredning på Åland. 

Den 13 juli 2016 antog Europeiska kommissionen en förteckning över invasiva främmande arter av unionsbetydelse i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014

Genomförandeförordningen om invasiva främmande arter som pdf på webbplatsen EUR-Lex.

Signalkräfta finns med på denna lista. Förekomst av arter som finns på listan ska bekämpas med åtgärder för att begränsa, innesluta eller avlägsna den. Odling och spridning av signalkräfta till nya vattenområden är förbjuden.

All verksamhet där reproduktion av signalkräfta aktivt främjas eller genom att försäkra överlevnad med till exempel mat klassas som odling eller uppfödning. Naturdammar där signalkräftor naturligt kan försörja sig kan fortfarande utnyttjas för kräftfångst.

Spridning till nya vatten är förbjudet. Pesten sprids främst genom transport och flyttning av kräftor, men den kan även spridas med vatten, betesfisk och redskap. Det här innebär att betesfisk skall fångas i havet eller i samma sjö som den används. Fångstredskap ska inte flyttas mellan sjöar. Andra redskap som används i sjön som båtar och fiskredskap skall helst inte flyttas mellan sjöar. Om man gör det måste de ovillkorligen tömmas på vatten och desinficeras. Mer information finns i bilagan Kräftbroschyr.

Den tydligaste skillnaden mellan flodkräfta och signalkräfta är den ljusa fläcken i tumgreppet på klorna, som signalkräfta har. Flodkräfta saknar ljus fläck, men har ofta en röd vårta i greppet. Det finns även andra skillnader, se bilaga Kräftbroschyr.